.

kan inte sova. Inget som är ovanligt kanske. Huvet snurrar av tankar som vanligt ändå så hör ja inte vad jag själv tänker.  Jag vet varken in eller ut längre. Det går inte att blunda för verkligheten hur mycket man än gärna vill. Mitt liv är som det är och det går bara inte att förändra så där. Mer och mer faller samman och jag själv går bakom och hinner inte plocka upp alla bitar... Alla dessa år av smärta, tårar, besvikelse.. It keep on going.
Jag känner mej instängt.. folk undrar ofta varför jag har så svårt att prata om känslor. Ärligt så har ja nog ingen bra förklaring på det. Feghet? Dålig attetyd, vadå då? På något sätt måste man ju försvara sej, jag vill inte att någon tränger sej på. Eller vill jag det? Varför ska det vara så svårt att prata om hur man känner, hur man mår. Varför blir svaret alltid jo det är bra..  Jo för att det är så mycket enklare.
Nångång kanske det försvinner.. vem vet... hoppas går ju iaf.

Jag kan inte sätta ord
på det som inte går att förklara
jag har betong i min hals
för jag lärde mej för länge sen
att man inte kan säga allt.